Tänker tillbaka på en blomma jag fick en gång. En blomma som jag lyckades fånga på bild medan den fortfarande var blommande fin. Sen glömde jag som så mången gång tidigare att vattna den lilla stackaren, som precis som nästan alla mina ickekaktusar till växter även den fick gå en långsam och plågsam död till mötes..
Egentligen borde inte sådana som jag få ha några blommor eftersom jag inte har tillräckligt gröna fingrar att kunna ta hand om dom.
Jag försöker verkligen komma ihåg det här att dom behöver både vatten och kärlek men ändå glömmer jag bort dom efter ett tag.
Synd, för om jag inte varit så urusligt sämst på att ta hand om alla fina växter jag genom livet fått samt handlat på mig, så skulle jag troligen ha bott i en egen liten djungel därhemma
Nu är det precis raka motsatsen.
Eller jo, fyra överlevare till växter har jag förstås:
- Två st garderobsblommor
- En porslinsblomma som varje gång den får en slurk vatten blommar loss i ren glädjeyra
- En urgammal ärvd stor kaktus som övervintrat utomhus uppe i norrland i 40 minusgrader så den rackaren kommer nog inte ens jag lyckas ha ihjäl.. inte för att jag vill.. men.. ibland blir det ju tyvärr bara så ändå
Har kommit på mig själv med att allt oftare plåta kvar bildbevis på alla mina blommor när dom är som vackrast. Oftast vid själva anskaffandet och första veckan därefter. Bilderna som sådan blir sedan små påminnelser om vad jag en gång har haft men som tyvärr inte längre finns kvar.
Tänk om jag var mer som mina storasystrar som lyckas ta hand om alla växter dom får. Fast å andra sidan ser dom knappt ut genom fönstren heller, för där är så igenväxt med växter.
Nä någonstans mittemellan vore nog både praktiskast och trivsammast att ligga. Kanske ska försöka skärpa till mig så att jag hamnar där.
Eller så nöjer jag mig helt enkelt med de fyra blommor som jag har.
Dumt att skaffa på sig flera när risken är såpass hög att dom aldrig kommer överleva särskilt länge hemma hos mig. Nä då är blommorna där på affärshyllorna allt värda ett värdigare livsöde hemma hos någon annan. Någon grönfingrigare. Någon som kommer ihåg att ge dom den där ack så livsnödvändiga slurken med vatten som alla blommor vill ha. Men som egot jag häller i mig själv istället. Nej inte för att vara elak.. Utan för att jag helt enkelt inte kommer ihåg dom
